Hemska tankar
Ibland känns det som om man ska gå sönder invärtes för all denna oro som snörper åt strupen och som maler i magen.
Lillebror är inte så liten längre. 10 år är passerade och han har nu gått in på sitt 11:e. Det har varit paket och uppvaktning i helgen, och han har varit så glad, så glad.
Något fritids går han inte längre på, och idag började skolan igen. Mellan skolan och oss är det sisådär 2 km, och en livsfarlig korsning som alla hans kompisar har fått cykla över det här sommarlovet när dom kommit för att hälsa på. Lillebror själv har dock inte tillåtits göra detsamma – pga mig. Jag har helt enkelt varit för rädd att något skulle hända. Hans pappa tycker dock att det är dags nu. Och lillebror själv med förstås. Han har förstås noterat att det bara är han som inte får.
Mammahjärtat som helst hade velat följa sin son över vägen i flera år till, känner sig nedröstad och försöker tycka detsamma som barnet och pappan. Det går inte bra. Ändå sväljer hon all sin oro och går med på att nu är det dags. Men fy tusan vad den där oron ligger kvar och pyr nu. Tänk om jag gjorde fel?
Uppdaterat 2010-09-01: Tjoho! Vill ni veta nå´t bra? Lillebror har fått skolskjuts! 
2010-08-23, 11:34 | Allmänt
Nilla 2010-08-23 kl 12:54 #
Usch ja! Sånt är så jobbigt och så svårt…
Vet ju inte hur det ser ut, men kan han inte stiga av och leda cykeln en bit?
Anne 2010-08-23 kl 13:49 #
Jobbigt! Jag hade absolut känt samma som dig. Det finns ingen vuxen som cyklar samma väg som ev kunde slå följe?
Designing good life - Sarah 2010-08-23 kl 15:35 #
Ja fy! Varför ska små bli stora? Det är nog tyvärr bara att inse att man inte kan skydda dom från allt. Men jobbigt värre!
Deleine 2010-08-23 kl 15:52 #
Men nej nej mamma hjärtat ska inte oroa utan stötta och krama!!!
Ensamma mamman 2010-08-23 kl 16:25 #
Usch va hemskt! Jag vet precis hur de känns. Nu är min son bara 4 år om jag önskar att jag kunde vara med varje steg han tar för att hjälpa och rädda honom från olika situationer. Min största skräck är att de ska hända honom något när jag inte är där. då förlåter jag aödrig mig själv. Men man måste släppa, lita på att man har uppfostrat rätt. Dom måste ju bli stora och ta hand om sig själva. Av någon konstig anledning, för jag hade gärna sett att han fortsätter att vara ett litet barn som är beroende av mig. Kram
camilla 2010-08-23 kl 17:32 #
Åhh, jag vet alltför väl vad du menar och hur du känner…
Flera föräldrar till barnen i Liams klass har bestämt sig för att deras barn ska börja åka buss till skolan nu när de börjar trean. (eftersom det är en friskola går ingen vanlig skolskjuts utan det är vanlig buss som gäller). Jag kommer ju att skjutsa honom till stationen och se till att han kommer på bussen, men det är när de kommer fram jag oroar mig för! Då måste de nämligen korsa en rätt så trafikerad väg där folk i allmänhet kör ALLDELES för fort….hemska tanke!
MEN, som du säger, får alla andra så.. Någon gång måste man ju släppa men det känns inte alls kul!!
Hälsa Nydde så mycket från oss och skicka grattiskramar!
Kram till dig med!
Camillasnyahem 2010-08-23 kl 17:42 #
Åh fy. Mitt eget mammahjärta känner för dig och förstår dig så väl! Va då, får man alltså inte köra dem överallt tills de är 40? Måste man släppa taget om såna saker? Huvva! Tänk om de kunde vara små längre eller om farliga korsningar kunde rättas till! Kram från mig!
Malin 2010-08-23 kl 18:49 #
Usch ja, jag känner verkligen igen mig. Jag är en orolig hönsmamma som helst skulle ha min barn under mina vingar hela tiden.
Det är jättejobbigt att släppa kontrollen och jättejobbigt att oroa sig.
Å andra sidan växer de med ansvaret och klarar mycket mer än man tror.
Kram
Jennike 2010-08-23 kl 20:49 #
Ja Sara, jag förstår din känsla! Håller med om att korsningen är hemsk! Men med dina instruktioner och förmaningar så ska du se att det går bra. Skulle han känna sej osäker, kan han ju alltid cykla in på “Lacken” så får dom hjälpa han över. Men jag är säker på att du tagit rätt beslut….han fixar det!
Kramen
Pernilla 2010-08-23 kl 22:02 #
Jag förstår dig allt för väl. Släppa taget – det måste vara en av de svåraste mammautmaningarna man står inför.
Susanna G 2010-08-23 kl 23:27 #
Känner igen mig helt och fullt, har en egen 10 åring (snart) som inte får passera den stora vägen än, men den är riktigt farlig så han får cykla en omväg till fotbollsträningen ett tag till….. Men den är nog ännu värre än eran för han har inte sagt så mycket om det ännu….
saravillfara 2010-08-23 kl 23:48 #
Åh, vad era ord tröstar, peppar och stärker. Tack alla snälla som skriver och förstår.
Och styrkekramar till er i samma situation!
Husse 2010-08-24 kl 9:37 #
Stort grattis på 11-års dagen hälsar
vi från Hössjö!!
Helén 2010-08-24 kl 10:27 #
Hej Sara! Ja, våra pojkar blir större! Vissa dagar känns dom så stora och andra dagar så små. Jag förstår dig när det gäller vägen! Men kolla om bussen på morgonen och Axel åker ju hem nästan varje dag, om det finns möjlighet med taxin. Hörde att det fanns dom i Stenbäck som har fått busskort.(i alla fall på morgonen!)Kolla med Åsa! Kram Helén
Snusans inredningsblogg 2010-08-26 kl 10:53 #
Ja samtidigt som man vill att de ska utvecklas och uppleva så mycket som möjligt så vill man nästan vira in dem i bubbelplast och hålla dem i handen hela livet.
alexandra 2010-08-26 kl 17:48 #
Åh fy vad jobbigt… Jag vill aldrig känna så men inser att jag kommer att få göra det många gånger… Blä